två par jeans

Jag var 18 år och vägde 56 kilo. Mitt uppe i gymnasiet och jobb som simskolelärare tre kvällar/morgnar i veckan. Inte fanns det någon ork till att laga mat när jag väl kom hem sent om kvällarna. Ofta somnade jag med en lätt hungerskänsla. Det var inget som jag tänkte närmare på, jag tyckte att jag fick i mig det jag behövde. En dag blev jag inkallad till skolsköterskan. Hon tyckte att de där 56 kilona på mina 172 centimeter var alldeles för lite. Hon ville att jag skulle äta en tallrik gröt varje kväll. Jag lydde en eller ett par gånger. Sedan glömde jag bort det där, jag trivdes ju i min kropp.

Nu har det gått nästan 6 år sedan dess, och jag har ökat markant i vikt.

Mitt under stekheta sommaren 2008 köpte jag två par jeans på rea. Ett par som var en aning för små, men jag hade gått upp lite i vikt, så med lite träning skulle jag lugnt komma i dem. Det andra paret var lite stora, men det gjorde inte så mycket om jag satte i ett skärp.

I dag, ungefär 2,5 år senare behöver jag definitivt inget skärp för att hålla dem uppe. Jag kommer knappt i dem längre. Ska jag sitta ner en längre stund eller kanske äta så knäpper jag upp knappen, magen pöser över och de är snart helt utslitna eftersom de är det enda paret jag kan ha överhuvudtaget. Säg inte att jag ska köpa nya jeans för det har jag inte råd med, tyvärr.

Det mindre paret gav jag bort till Louise.

(bildkälla)

Nu i morse när jag ställde mig på vågen så stod den på 65,5 kilo.

Enligt BMI så har jag en sund vikt, det må så vara, men jag trivs inte i min kropp. Så nu jävlar, nu ska jag gå ner i vikt!

Förra året så räknade Kaj och jag kalorier under en period, men det var omständigt och tråkigt. Nu ska jag börja med en soppa som mamma har testat ett par gånger med gott resultat. Så, here I come! Soppa i två veckor.

Klara, färdiga, GÅ!