den där känslan som bara säger bort, bort, bort

På senaste tiden har jag tänkt mycket på en gammal gyllene tider-låt. Ni känner med all säkerhet igen den:


Ingenting är som det ska, 
likadant från dag till dag 
Allting följer samma mönster, 
ser på stan ifrån mitt fönster 
Människor på rad i kö 
Äta, jobba, sova, dö 

Jag går och fiskar 
Och tar en tyst minut 
Åker ut, ut och fiskar 
En chans att andas in, 
andas ut



Så känns livet mest för mig just nu.
Och jag hatar det.
Det är nästan som att allt jag gör är att jobba och sova, äta glömmer jag ofta bort så länge jag inte ska ha lunchrast på jobbet. Samma visa varje dag, när jag väl kommer hem och ska ta tag i det sista återstående att fixa efter flytten, så orkar jag helt enkelt inte.

Jag behöver komma bort en stund, till ett ställe utan krav, utan en massa saker som pockar på att bli gjorda. Därför åker jag iväg över helgen.
En chans att andas in,
andas ut.

Nu hoppas jag bara att solen vill skina på mig, om så bara för en ynklig helg.