livsfunderingar

Jag har nog rätt lätt för att deppa ihop lite för mycket. Minsta lilla som får mej in i gamla tankebanor gör att jag fastnar där. Jag försöker gör allt för att glömma och gå vidare, men det är svårt. Kanske har det med mörkret här att göra, eller att jag bor kvar i samma deprimerande stad som jag gjort sen jag föddes.

Kanske behöver jag mer sol eller mer varierande omgivning. Borde jag resa mer? träffa mer människor? uppleva mer saker?

Sedan jag träffade Kaj för ett år sedan så har vi lagt upp plan efter plan på vart vi ska resa och vad vi ska göra.

Men allting har hela tiden gått emot oss, och det enda vi egentligen har lyckats med är att hälsa på hans pappa i Finland två gånger och sedan åka till Italien i en vecka. Men inte mer. Antingen har vi inte haft råd, eller så har vi inte lyckats hitta hyfsade jobb och boende i Norge (vi tänkte åka dit för att tjäna pengar och sen resa iväg långt bort). Sen fick Kaj jobb här, och vi var tvungna att flytta och nu efter att jag äntligen sagt upp mej från mitt gamla jobb så hittar jag inget nytt.

Nu vet vi varken ut eller in, för eventuellt så blir vi (eller också bara Kaj) erbjudna jobb i Norge till nästa år. Vad händer då med lägenheten? Eller får Kaj fast anställning där han jobbar nu? Jag vet inte alls vad som händer, och det bästa kanske är att inte fundera på det nu alls. Men som sagt, det är svårt.

I kväll ska vi i vilket fall spela biljard, se på film och mysa bara Kaj och jag. Jag längtar.